Ett mollackord vänder på durreceptet: grundton, liten ters (tre halvtoner), ren kvint. C-moll är C–E♭–G. Att sänka tersen en halvton är allt som krävs för att göra ljust till vemodigt — intervallstrukturen 3+4 i stället för 4+3.
Mollfamiljen speglar durfamiljen: m6 och m6/9 lägger till sötma, m7 är arbetshästen i soul och jazz, m9 och m11 staplar lugnare tillägg överst. Moll-dur-septimackordet (mMaj7) — en molltreklang med en stor septima — är den spända film noir-avvikaren som är värd att kunna.
I en durtonart blir ackorden på 2:a, 3:e och 6:e steget moll (Dm, Em och Am i C-dur), och i en molltonart är tonikan själv moll. En enorm andel popprogressioner — Am–F–C–G och släktingar — lutar sig mot just dessa ackord.